JATAKA – förord

Extramaterial till ljudboken

(Här är material som vi av olika skäl inte tog med i ljudboken till JATAKA – 21 berättelser från Buddhas tidigare liv.)


Förord

BUDDHA OCH BUDDHISMEN har fått ett allt större inflytande i dagens samhälle, på både direkta och indirekta vis. Mindfulness har kommit för att stanna och hjälper – i sina olika former – många människor att finna vägar till större lycka, mening och att bättre hantera livets alla utmaningar. De senaste cirka tio åren har self-compassion (eller själv-medkänsla) etablerats, som även den är inspirerad av buddhistisk praktik och undervisning.

Även om många kan få uppleva dramatiska förbättringar i sin upplevelse är varken mindfulness, self-compassion eller andra övningar några mirakelmediciner, som fungerar för alla och som automatiskt tar bort allt obehag så att vi hädanefter lever lyckliga i alla våra dar. Likt de flesta mediciner kan de vara beska, och komma med både ingående och utmanande instruktioner.

Den första och kanske största utmaningen ligger i att förstå och omfamna Buddhas första ädla sanning – att livet, allt liv, innehåller smärta, frustration, besvikelse och lidande. Att detta är naturligt och oundvikligt. Alla har det så! När vi börjar acceptera detta faktum – och det sker inte i en handvändning – och samtidigt inser att vi inte behöver göra det värre, då förändras vår upplevelse. Det finns också djupa lager av lycka, tacksamhet, kärlek och medkänsla. De bara ligger där och väntar på att vi ska upptäcka dem och lära oss att ge dem näring. Buddhas lära, med alla dess befriande perspektiv och övningar, kan lära oss att vända på livets negativa och smärtsamma trender, och sedan upptäcka oanade djup och höjder i tillvaron.

En tradition som är relativt okänd i väst och än så länge inte fått ordentligt fotfäste är den rika jataka-traditionen, med alla sina underbara berättelser och historier. Fast på senare år har de fått allt större uppmärksamhet, vilket bland annat märks i antalet publicerade böcker i ämnet, både populära och akademiska, och andra initiativ.1

Människan har alltid älskat historier. Hon har alltid varit passionerat intresserad av att få höra om andras liv, vad som hände sen, och så vidare. Många av oss är också mycket förtjusta i att berätta om oss själva och nuförtiden delar vi våra och tar del av andras historier på väldigt många olika sätt och i olika ”format” (som vi kallar dem): i tidningsintervjuer, radioprogram, böcker, filmer, tv-serier, Facebook- och Instagram-inlägg, podcasts, video-dagböcker, Youtube-klipp och andra.

En gång i tiden fanns inget av det här, inte ens trådtelefoner. Ni vet sådana där som stod därhemma i hallen och hade en rund skiva med siffror och hål för fingret vid varje siffra, och en sladd som fäste i väggen och… Eller så har du kanske aldrig sett en sådan telefon!

På den gamla tiden – innan alla dessa medier uppstått och innan böckernas tid – förmedlades alla historier muntligt och bevarades i människors hjärtan och sinnen. Och i stort sett alla älskade att lyssna på historier, precis som vi fortfarande gör.

Till den här boken har vi valt 21 jataka-historier som Veronica Leo översatt från engelska och sedan bearbetat – se hennes efterord för mer om denna process. Vi använde den engelska standardöversättningen, redigerad av Edward B. Cowell, i sex volymer: The Jataka, or Stories of the Buddha’s former births.2

I denna introduktion kan du läsa lite om bakgrunden till dessa fascinerande historier, som kom till under den muntliga traditionens tid (ca. 200 f.v.t., fram till 500-talet)3 och om viktiga idéer som kan vara bra att ha med sig vid läsningen – till exempel om den buddhistiska världsbilden och synen på återfödelse. Det finns också utförliga fotnoter och ordförklaringar till vissa begrepp, namn och ord mot slutet av boken. Efter varje historia finns det förslag på reflektioner som du kanske vill utforska.

Ordet ’jataka’ betyder födelsehistorier och syftar på Buddhas åtskilliga liv innan han blev upplyst, då han kallas bodhisatta (pali, eller bodhisattva på sanskrit). I dessa tidigare liv återföddes han ofta som djur eller en gud, men för det mesta som människa. Varje jataka inleds vanligtvis med en förhistoria, från det närvarande, där vi oftast finner Buddha med sina lärjungar; en del av dessa är mycket långa, andra mycket korta. Sedan kommer själva jataka-berättelsen från en mytisk förfluten tid där bodhisattan återfötts och spelar en huvudroll, ofta tillsammans med Kung Brahmadatta i Benares. I denna ”historia från det förflutna” finns det några eller flera verser, som utgör de äldsta delarna i jatakan. Berättelsen avslutas med att vi kommer tillbaka till det närvarande. Buddha knyter ihop säcken och berättar vem som varit vem i den mytiska historien.

Hela tanken med dessa jatakor är att visa hur Buddha i sina tidigare liv tränade sig i viktiga mänskliga (och andliga) egenskaper såsom: mod, tålamod, visdom, ihärdig disciplin, och inte minst medkänsla och generositet. Dessutom tar jatakorna upp ett brett spektrum av mänskliga emotioner – allt från hänsynslös girighet till sublim medkänsla – och ger stundtals exempel på en mycket respektfull, vänlig och civiliserad kommunikation.

Om återfödelse

På Buddhas tid älskade man också historier. Gautama Buddha levde för drygt 2500 år sedan, ca. 480 – 400 före vår tideräkning (f.v.t.) i norra Indien. Återfödelse var en allmänt accepterad föreställning på den tiden, även om det fanns de som tvivlade. För Buddha och den buddhistiska traditionen i allmänhet tycks dock återfödelse, eller snarare ”återblivande” (punarbhava på sanskrit) ha varit ett faktum, och Buddha fick ofta frågan om vad som skulle hända med någon som nyss dött. Den upplyste hade förmågan att ”se” vilket liv en person skulle få. Återfödelse ligger därmed i bakgrunden till alla traditionella buddhistiska texter, som en given kuliss.

På många ställen i skrifterna talar Buddha direkt om återfödelse, till exempel när han beskriver vad som utspelade sig under natten då han blev upplyst. Han berättar om tre stora upplevelser varav två handlade om tidigare liv, hans egna och andras. Den tredje handlade om en direkt insikt i tillvarons natur. Så här säger Buddha i Bhayabherava-suttaMajjhima-nikaya 4:

När mitt koncentrerade sinne var sålunda renat och klart, fläckfritt, befriat från alla ofullkomligheter, smidigt, hanterbart, stadigt och etablerat i orubblighet, riktade jag det till vetskapen och hågkomsten av tidigare liv. Jag återkallade många liv, ett liv, två liv, tre liv, fyra liv, fem liv, tio liv, tjugo liv, trettio liv, fyrtio liv, femtio liv, hundra liv, tusen liv, hundratusen liv, många eoner där världen drogs samman, många eoner där världen expanderade, många eoner där världen både drogs samman och expanderade:

’Där hette jag så, i en sådan ätt, med sådant utseende, sådan mat åt jag, sådan var min upplevelse av njutning och smärta, så lång min levnad; och så gick jag hädan, sedan uppstod jag på en annan plats; där hette jag si och så, i en sådan ätt, med sådant utseende, sådan mat åt jag, sådan var min upplevelse av njutning och smärta, så lång min levnad; och när jag gick vidare därifrån, återuppstod jag här.’ På sådant vis mindes jag och återkallade detaljerna i ett stort antal liv.

Det var den första stora kunskapen jag uppnådde under nattens första vakt. Okunnigheten skingrades och äkta kunskap uppstod, mörkret skingrades och ljus uppstod, såsom det gör i en som lever hängivet, ihärdigt och beslutsamt.4

Buddhister undviker ofta termen ”reinkarnation” eftersom den antyder att något bestämt inkarnerar på nytt, en själ eller ett jag. Jaget, atman, är en illusion menar Buddha – blott en föreställning vi anammar och lägger på vår upplevelse. Förvisso en praktisk idé som gör det lättare att kommunicera. Bakom flödet av förnimmelser – som ger oss en känsla av kontinuitet – antar vi att det finns ett väsen eller en essens, som vi blir väldigt fästa vid. Egentligen är det inte ”jaget” som sådant som är problemet, utan vår bundenhet vid det eller vårt gripande.

Den till synes kluriga frågan ”vad är det då som återföds?” har det enkla svaret, att det som återföds är ett flöde, men inget fixerat eller beständigt sådant. Det finns återfödelse men strikt talat inget oföränderligt jag eller själv som återföds, och exakt hur det går till kan vi inte veta, menar en del i alla fall. Vissa västerländska buddhister har svårt att omfatta föreställningen om återfödelse, andra är inte övertygade till hundra procent och några intar en ”agnostisk” position (”vi vet inte säkert, men håller frågan öppen”). Medan ytterligare andra finner det mindre problematiskt att omfatta återfödelsetanken. Återfödelse tycks mig själv förvisso logiskt och troligt, men denna övertygelse sitter inte riktigt i benmärgen. För de flesta österländska buddhister tycks återfödelse dock vara en självklar sak.5

Om jataka-traditionen

Ordet ’jataka’ betyder som sagt ”födelsehistorier” och syftar främst på Buddhas tidigare liv. Det finns olika slags jatakor, dels jatakor som återfinns i de kanoniska texterna (suttorna) som innehåller Buddhas direkta undervisning, och dels jatakor som finns samlade i de icke-kanoniska delarna av palikanon, vilka tillkom senare. Ett exempel på en kanonisk jataka finns i Mahagovinda-suttan (Digha-nikaya 19, samlingen med långa suttor) där Buddha berättar om marskalken Mahagovinda, som var han själv i ett tidigare liv.

Jatakatthavannana är den mest välkända jataka-samlingen på pali och innehåller 547 berättelser och återfinns i samlingen med blandade texter: Khuddhaka-nikaya i Sutta-pitaka i palikanon.6 (Pali ligger nära språket som Buddha själv talade och det var på pali som de buddhistiska texterna först nedtecknades; sedermera även på flera andra språk.) Den här samlingen tog gradvis form från ca. 200 f.v.t. och hade funnit sin slutgiltiga form på 500-talet. Det sägs att verserna är de äldsta delarna av jatakorna och tillkom så tidigt som 300 – 200 f.v.t.

Det fanns förut en populär förklaring att jatakaberättelserna uppstod som svar på lekfolkets andliga behov. Man antog kanske att lekfolket skulle ha lättare att förstå en historia än mer ”teoretisk” undervisning. Fast så tycks det inte ha varit. Historierna från ”det närvarande” tycks i stället antyda att anledningen och ursprunget för det mesta var något som hände i munksanghan, och att jatakorna därför uppstod som svar på munkarnas behov, men troligtvis inte uteslutande så.

Jataka-historiernas egentliga tillkomsthistoria ligger dock dold i historiens dimmor. Vad som emellertid står klart är att de växte fram under flera hundra år och att de äldsta verserna bäddades in i förklarande utvikningar och utbroderande detaljer. Ursprungsmaterialet kom troligtvis från folklore och historier som redan fanns i omlopp, ett material som sedan vävdes in i en buddhistisk kontext. Jataka-berättelserna tycks tilltala alla och de har varit och är fortfarande mycket populära bland både lekfolk, munkar och nunnor.

Eftersom många historier var del av den allmänna folkliga traditionen dyker de också upp i andra textsamlingar, i Mahabharata och Panchatantra, och flera av motiven vandrade dessutom västerut till den västerländska sago- och berättartraditionen; några återfinns i Aisopos fabler (Gåsen som värpte guldägg och Åsnan i lejonskinn).

Jatakatthavannana är grovt indelad enligt antalet verser som finns i varje jataka med en hel del variation. De första 150 historierna har en vers, de följande 100 historierna har två verser, nästa 50 har tre verser, och så vidare – mot slutet av samlingen har historierna ett stort antal verser. De tio sista – de stora historierna – sägs vara speciellt viktiga och knyter an till de tio fulländningarna som Buddha i någon mån tränade i under alla 547 liv (se not 11).

Det finns också flera jataka-samlingar på sanskrit, som alla kallas Jatakamala, ”Girlanger av jatakor”. Den mest välkända sammanställdes av Aryashura 7 (300-talet) och en annan av Haribhatta (400-talet). Den kinesiska pilgrimen I-tsing (Yijing, 635 – 713) gjorde en mytomspunnen resa till Indien som varade i hela 25 år och han berättar att Jatakamalavar ett av de mest populära buddhistiska verken vid den tiden. De vackra väggmålningarna i Ajantagrottorna har scener ur jatakorna, med citat från Aryashuras verk.

Hela pali-samlingen med jatakor föregrips av Nidanakatha, där det berättas om Siddharthas tidigare liv, från det han förutspås att bli en framtida Buddha, fram till upplysningen i det sista jordelivet och grundandet av Jeta-lunden som nämns i många jatakor.8

Liknande texter

Det finns även flera andra traditionella texter med material som innehåller jatakor och liknande historier. Här är en kort beskrivning av dem.

Divyavadana (de ”Himmelska historierna”, tillkom 200 – 300-talet) är en sanskritantologi med 38 historier som typiskt illustrerar hur handlingar i tidigare liv påverkar det nuvarande. Det finns en speciell betoning på att ge gåvor till Buddha och hans lärjungar. (Bland dem finns den berömda texten Ashokavadana, den främsta källan till Kung Ashokas liv.)

Apadana (”Historierna”, 200 – 100 f.v.t.) består av ca. 600 dikter på pali som till stor del innehåller biografiska historier om erfarna munkar och nunnor, men också om Buddhor och så kallade ”ensambuddhor” (pali, sing.: paccekabuddha; tysta buddhor, som blir upplysta men inte undervisar). Många av apadanorna är kopplade till och utvecklar material som finns i munkarnas och nunnornas ”segersånger” (Theragatha och Therigatha).

Avadanashataka (”100 ädla handlingar”, 300 – 400-talet) är en sanskritsamling med 100 historier med samma material som i apadanorna.

Mahavastu (”Den stora händelsen” eller historien; tros vara komponerat 200 f.v.t. – 300-talet) är ett verk med blandade texter (på sanskrit och prakrit) och består mestadels av historier om Buddhas tidigare liv och andra bodhisattvors.

Buddhavamsa (”En krönika över Buddhorna”, 300 – 100 f.v.t.) är ett verk på pali som beskriver Gautama Buddhas liv och de tjugofyra Buddhorna som föregick honom, bland dem Dipankara Buddha som förutspådde Gautamas uppnående av buddhaskap.

Cariyapitaka (”Samlingen med rätt uppförande”, 300 – 100 f.v.t.) innehåller 35 jataka-liknande historier, på pali, som återges i första person av Buddha, varav de flesta tycks vara baserade på historier från Jatakatthavannana. Varje historia är tydligt kopplad till en viss fulländning (se not 11).

Jatakor i bilder och skulpturer

Många jataka-berättelser finns återgivna eller illustrerade i bilder eller skulpturer på många platser runtom i Asien, bland annat i Bharhut (i östra Madhya Pradesh, nordöstra Indien; vilka tillkom 125 – 75 f.v.t.), Kanaganahalli (i Karnataka, centrala Indien; 200 f.v.t. – 200-talet), Sanchi (Madhya Pradesh, nordöstra Indien; 200 – 100 f.v.t.), Amaravati (Andhra Pradesh, östra Indien, 200 f.v.t. – 200-talet). Den berömda stupan Borobodur på ön Java, Indonesien, uppfördes cirka 800-talet och måste vara en av världens underverk med alla sina skulpturer, varav många återger jataka-berättelser. Det finns även oerhört vackra grottmålningar i Ajanta och Ellora (Maharashtra, västra Indien; 200 f.v.t. – cirka 490-talet) som återger jatakor.

Gestalter och mytologi i jatakorna

Det är fascinerande vilken rikedom och variation av gestalter som bodhisattan antar i de 547 jataka-historierna. 357 gånger återföds han som människa, 123 gånger som olika djur och 66 gånger återföds han som ande, gud eller i en gudaliknande skepnad. Här är ett urval ur varje kategori:

Bodhisattan återföds 83 gånger som asket (vilket kanske inte förvånar), 85 gånger som kung, 26 som lärare, 24 som hovman, brahmin och kungason, 23 som adelsman, 22 som lärd person, 13 som handelsman, 5 som slav, 3 som kastlös, 2 som elefantskötare. Som djur återföds bodhisattan 18 gånger som apa, 11 som hjort/rådjur, 10 som lejon, 8 som vildgås, 6 som elefant, 5 som örn och tupp, 4 som häst, påfågel och orm, 3 som leguan (!), 2 gånger som råtta och en gång vardera som hund, hare och drake. Som trädande återföds han 43 gånger (man såg verkligen träden som besjälade på Buddhas tid), som Sakka eller annan hög gud 20 gånger, som Brahma (mycket hög gud) 4 gånger och som en liten älva en gång.

I vårt urval i denna bok är han elefant, prins och gås två gånger vardera; och sedan hare, apa, en liten hund, buffel, lejon, kung, get, asket, fågel (papegoja), gud/Indra, ung man, råtta, hjort, trädande och en liten älva – alla en gång.9

Liksom jatakorna genomsyras av återfödelsetanken så utspelar de sig i en mytisk sagovärld, som ibland kanske mer liknar en modern fantasyhistoria än traditionell religiös litteratur. Vi möter flygande elefanter och trollkarlar, höga gudar som tar mänsklig gestalt, djur som givetvis kan tala och äger många ”mänskliga” egenskaper, magiska formler och mycket mer. Naturen är i högsta grad levande och besjälad och det finns både himmelska och helvetiska dimensioner i denna världsbild.

I den buddhistiska föreställningen finns det ingen skapargud och alla problem som följer med en sådan idé. I stället finns det ett intrikat nätverk av villkor och omständigheter som ger upphov till världen och våra olika verkligheter. För en del är det en stor befrielse att slippa den ofta problematiska skapargestalten. Ändå är denna värld ytterst meningsfull och vacker, men ibland inte så lycklig, framför allt som ett resultat av människans girighet och självupptagenhet. Buddha uppstod som en befriare i denna värld – en som visar vägen till visdom och medkänsla, en väg som var och en måste färdas på egen hand, i harmoni med andra.

Bokens tillkomsthistoria

Av en händelse köpte jag boken Haren i månen, av Veronica Leo, när den rensats ut ur Haninge biblioteks samlingar och hade då ingen annan tanke än att ”rädda den”, men så småningom växte en idé fram: att ge ut boken på nytt. Jag kontaktade Veronica Leo och hon var öppen för idén men ville snarare börja om och skapa en vuxenversion. Vi har hållit på i fyra år med detta hjärteprojekt. Jag vill uttrycka mitt varma tack till Veronica Leo – en mycket erfaren illustratör, kreatör och berättare – för hennes hängivna och idoga arbete. Hon har en enastående energi och lekfull intelligens, en underfundig humor och ett härligt språk.

Om upplägget

De flesta historierna börjar med en relativt kort bakgrund, som jag själv översatt, vilken speglar hur buddhisterna satte in dessa historier i sitt eget sammanhang; sedan följer själva jataka-historien som avslutas med att Buddha eller berättaren talar om vilka de olika gestalterna var då och nu. Ibland är bakgrundstexten väldigt kort, eller saknas, och då har vi tagit bort den, men nämner den i fotnoterna; ibland är den väldigt lång och då har vi kortat ner och sammanfattat den.

Jag hoppas att boken ska komma många till glädje och att den bidrar till att göra jataka-historierna lite mer välkända och uppskattade. Man brukar ju säga att en bild säger mer än 1000 ord; då borde en historia som innehåller många bilder och dramer säga så mycket mer än alla dess ord. I kommentarerna/reflektionerna ger jag exempel på hur du kan reflektera och utforska jatakorna och din egen värld lite mer. Jag skulle särskilt vilja rekommendera att du läser historierna högt för en vän, din familj, kollegor eller andra, och att ni sedan pratar om vad historierna väcker i er. Vi önskar dig givande läsning!

Viryabodhi
Stureby, oktober 2021


Fotnoter till förordet

1. Det finns en fantastisk hemsida vid Edinburgh-universitetet som innehåller mycket information om alla jataka-samlingar, samt verken på pali och en del i engelsk översättning: jatakastories.div.ed.ac.uk. Se även rekommenderad litteratur och tips, sida 195.

2. The Jataka, or Stories of the Buddha’s former births, redigerad av Edward B. Cowell, i sex volymer, kan laddas ner här: tinyurl.com/vx4jrm7.

3. F.v.t. (före vår tideräknings början) och v.t. (vår tideräknings början) är ett vanligt sätt som buddhister och andra anger tiden på, vilket motsvarar f.Kr. och e.Kr.

4. Från Bhikkhu Bodhis engelska översättning, till svenska av Viryabodhi: suttacentral.net/mn4/en/bodhi.

5. För mer om återfödelse och karma, se: Vem är Buddha?, kapitel 7: ”Karma och återfödelse”, av Sangharakshita, Bodhi-förlaget 2014.

6. För mer om detta, se: en.wikipedia.org/wiki/Khuddaka_Nikaya.

7. Man kan ladda ner Aryashuras Jatakamala i olika format här: tinyurl.com/yyq2gzc6.

8. Det finns utdrag ur den i Buddhist Birth Stories; or, Jataka tales, Volume 1 av V. Fausböll m.fl. Den kan också laddas ner i olika format: www.gutenberg.org/ebooks/51880.

9. Det finns en komplett tabell med gestalterna i Buddhist Birth Stories… V. Fausböll, Part II, Supplementary tables no. VII.


Efterord

av återberättaren och illustratören

Som bilderboksförfattare har jag ofta valt att återberätta och illustrera klassiska folksagor. Svenska, finska, även ryska sagor ligger mig nära kulturellt, men det var under mina vistelser i Indien som en ny fascinerande värld av myter och sagor öppnades för mig.

I Dharamsala, där jag vistats i perioder mellan åren 1991 och 2010, kom jag i kontakt med den tibetanska folksagan. Jag upptäckte Jataka-berättelserna och insåg att även de var del av en levande buddhistisk tradition. Som exempel kan nämnas att Dalai Lama ofta hänvisar till en jataka i sin årligen återkommande undervisning i samband med det tibetanska nyåret. 

Med undantag av Elin Lagerkvists eminenta översättningar av ett fåtal berättelser som ingår i samlingen Indiska fabler och sagor, Rabén & Sjögren 1961, har jatakor, till min förvåning, hittills inte funnits tillgängliga på svenska. 

Att fylla detta tomrum vore en gigantisk översättaruppgift, men jag hoppades kunna ställa porten till den ”hemliga trädgården” på glänt genom att återberätta en handfull jatakor för unga läsare. Haren i månen, min samling på tolv Jataka-berättelser som jag även illustrerade, utkom på Natur och Kultur 1997.

Min förlaga var och har förblivit: The Jataka or stories of the Buddha’s former births, translated from the Pali by various hands under the editorship of professor E. B. Cowell

Bakom den omständliga titeln döljer sig 547 berättelser varav många är litterärt välformulerade medan andra, ofta med intressanta motiv, är närmast lapidariska i sitt uttryck. Jag avstod därför från en ordagrann översättning, jag valde att istället återberätta handlingen fritt, dock utan att lägga till eller utelämna något för intrigen eller sensmoralen väsentligt. 

Jag har även låtit mig inspireras av The Gatakamala or Garland of Birth-Stories by Aryasura i översättning till engelska av J. S. Speyer. Genom sina rikt ornamenterade och ofta lyriska skildringar av miljön där handlingen utspelas, skiljer sig dessa 34 Jataka-berättelser i stil från de stramare Pali-originalen. 

De verser som utgör ”byggställning” eller stöd för minnet då berättelserna en gång traderades, låter jag ingå i dialog eller löpande text.

Sensmoralen i Jataka-berättelserna får tala för sig själv. Om jag lyckats eller inte skall förbli osagt, men jag blev givetvis glad då Bodhi-förlaget tog kontakt och undrade om rättigheterna till Haren i månen var tillgängliga. Då inga hinder för en nyutgåva förelåg, bestämde vi oss för att låta nio av dessa berättelser, lätt reviderade med tanke på en mognare läsekrets, ingå i en ny samling. 

Vi valde därtill tillsammans ut tolv nya jatakor. Inledningarna ”berättelser ur det förgångna” som jag i förenklande syfte tidigare utelämnat, är nu tillagda, översatta och bearbetade av Viryabodhi. För att ytterligare fördjupa läsupplevelsen bidrar han med reflektioner över de tidlöst moraliska dilemman berättelserna blottar. 

Mitt arbete hade givetvis inte varit genomförbart utan hjälp av utomstående. Vid sidan av Viryabodhi på vars modiga initiativ projektet kommit till stånd, vill jag tacka fil.dr Virpi Hämeen Anttila vars doktorsavhandling: To make a short long: The development of the frame-story structure in Sanskrit literature: The Vedic and Epic models, har varit en klargörande och intressant läsning. Jag har även haft stor nytta av hennes detaljrika faktakunskap som framgår i noterna till hennes till finska översatta urval Jataka-berättelser: Kun Buddha syntyi hanhen hahmoon, Jataka-tarinoita, utgiven i Helsingfors 1998 av Basam Books.

Jag vill även tacka min goda vän sedan många år, Leena Maria Johansson. Hon gjorde mig tjänsten att läsa igenom mina texter innan jag betraktade dem som helt färdiga. Med sin välutvecklade känsla för det skrivna språkets balans och rytm – viktigt för berättelser som även är tänkta att ingå i en ljudbok – därtill försedd med psykiaterns och psykoterapeutens medkännande blick, har hon varit ett ovärderligt stöd i skapandet av en bok som vill mana läsarna till eftertanke. 

En känsla av ödmjukhet och ansvar infinner sig då man förvaltar ett kulturarv som detta. En föregångare som jag hyser djup respekt för är Noor Inayat Khan (1914 – 1944). Hon har om någon gett exempel på den egenskap som ofta framhålles i dessa berättelser, modet att med livet som insats stå upp för en större sak. Noor Inayat Khan gav sitt unga liv i kampen mot nazismen under andra världskriget. Hennes Twenty Jataka-tales, som publicerades före krigsutbrottet, står ännu att finna i en vackert illustrerad nyupplaga. 

Slutligen vill jag rikta ett stort tack till Sveriges Författarfond som genom ett generöst arbetsstipendium gett mig arbetsro under en period då jag ställts inför många frågor men som kanske just därför varit så berikande. För feltolkningar och misstag i texten är jag självklart ensam ansvarig.

Veronica Leo, Uppsala, mars 2021


Fotnoter till Jataka-historierna

1 ”Lagen” eller ”läran” är en översättning av ordet Dhamma (Dharma på sanskrit) ett ord med många betydelser, varav några är: ’sanning’, ’väg’, ’princip’, ’lära’ och ’lag’, ordet står också för Buddhas lära. Källa: Sangharakshita, Buddhas lära – en väg till frihet, Bodhi-förlaget 2014, s. 2. Se även not 34, sida 188.

2 Från ett föredrag i Worli, Mumbai, Indien. Citerad i Sangharakshita, Dr Ambedkar’s True Greatness, Triratna Grantha Mala, Pune, 1986.

3 Många jatakor inleds med referens till den legendariska kungen Brahmadatta, som sägs ha regerat i Benares för länge sedan. Handlingen förläggs på så vis till en mytisk tid. Den återkommande inledningen motsvarar våra folksagors: ”Det var en gång…” Källa: Hämeen-Anttila, Virpi, Kun Buddha syntyi hanhen hahmoon, jataka-tarinoita (”När Buddha föddes i form av en gås, jataka-berättelser”), Basam Books 1998, s. 115.

4 Bodhisattva (bodhisatta på pali) är ett sammansatt ord, där bodhi betyder ’upplysningen’ eller ’uppvaknande’ och sattva eller satta betyder ’varelse’. Det är alltså en varelse som är inställd eller inriktad på upplysningen. I tidig buddhism används bodhisatta endast om den blivande Buddhan, Siddhartha Gautama, i synnerhet på hans liv och träning innan han blev upplyst. Det är i denna bemärkelse som ordet används i jataka-berättelserna. I mahayanatraditionen är en bodhisattva en person som strävar mot upplysningen, med det viktiga tillägget ”för alla varelsers skull” – genom att bl.a. öva sig i de tio fulländningarna (paramitaerna – se not 11). Källor: se Sangharakshita, Dramat om den kosmiska upplysningen, Bodhi-förlaget 2019, s. 20 – 22; Paul Williams, Mahayana Buddhism: The Doctrinal Foundations, Routledge 2008.

5 Devadatta var Gautama Buddhas kusin och svåger (bror till hans fru, Yashodhara), alltså en historisk person. Han är en ofta återkommande gestalt i jatakorna och återges nästan alltid i negativt sken, som otacksam och avundsjuk på Buddha, som elak och rentav som Buddhas uttalade fiende. (Se jatakan ”Apan som bro”, Mahakapi-jataka, nr. 407, s. 31.) 

Man får nästan intrycket att Devadatta blivit något av en syndabock, en tacksam måltavla för mycket ont som inträffar. Bland annat ville Devadatta överta ledarskapet över munkgemenskapen och införa ett antal stränga asketiska regler, men Buddha motsatte sig både reglerna och att någon skulle ta över efter honom – minst av alla Devadatta. Efter detta lejde Devadatta mördare som skulle ta kål på Buddha men de misslyckades. Då tog han saken i egna händer och satte igång ett stenskred mot Buddha, och en stenskärva skadade Buddha i foten. Slutligen lät Devadatta en elefant bli drogad och satt fri mot mästaren, men Buddha stillade och tyglade den galna elefanten. Alla Devadattas försök misslyckades och det sägs att han själv störtade ned i helvetet som ”straff” för sina missgärningar. Att försöka skada eller döda en Buddha sägs vara särskilt dålig karma. Källor: Encyclopedia Britannica; De Silva-Vigier, Anil, The Life of the Buddha: Retold from Ancient Sources, The Phaidon Press, London 1955; samt Gautama Buddha – The Life and Teachings of the Awakened One, Vishvapani Blomfield, Quercus 2011, s. 257 – 260.

6 Av ”de tio föreskrifterna” (pali, dasasila) är de fem sista reglerna (pali, pancasila) avsedda för fromma lekmän som avstått från familjeliv samt blivande munkar. Bland de tio föreskrifterna ingår ”att avstå från höga sittplatser”. En låg sittplats indikerar såväl lägre status som ödmjukhet. I tibetanska tempel sitter t.ex. en hög lama alltid på en högre tron än de övriga munkarna. Källa: Erricker, Clive. Teach Yourself Buddhism, 2010, s. 7 – 8; se även not 8.

7 Banyan-trädet (Ficus benghalensis) planterades ofta i närheten av tempel, eller på en allmänning i byn. Trädet, som kan bli över 30 meter högt, har kraftiga grenar som i sin tur sänder ner luftrötter. När dessa når marken växer de till i tjocklek och bildar så småningom en pelarsal runt den kraftiga stammen. Denna ”sal” fungerar än i dag som mötesplats för byinvånarna. Förr samlades även köpmän till överläggningar under dessa träd. Köpmännen kallades Banyans av koloniserande européer, därav fick trädet sitt nuvarande namn. Källa: Santapau, H. Common Trees, National Book Trust, India 2001. s. 39 – 41.

8 Inom buddhismen har den etiska träningen en central och grundläggande plats. De etiska föreskrifterna ses som en träning eller övning, alltså något man gradvis kan bli bättre på. Man tränar sig i och försöker efterleva fem olika föreskrifter (pancasila på pali) som innefattar ens handlingar med kropp, tal och sinne (ens tankar). Alla buddhister försöker leva efter och träna sig i dessa föreskrifter, fast det kan skilja sig något hur man ser denna träning. De lyder:

Jag åtar mig träningsprincipen att avstå från att ta liv.
Jag åtar mig träningsprincipen att avstå från att ta det icke-givna.
Jag åtar mig träningsprincipen att avstå från att utnyttja (eller skada) någon sexuellt.
Jag åtar mig träningsprincipen att avstå från att tala osanning.
Jag åtar mig träningsprincipen att avstå från drycker och droger som fördunklar sinnet.

Bakom dessa fem föreskrifter finns det fem positiva etiska principer eller egenskaper: kärlek, generositet, förnöjsamhet, sanningsenlig kommunikation och medvetenhet. Se PUJA, Triratnas pujabok – texter för recitation, Bodhi-förlaget, 2018; samt Introduktion till buddhismen, Chris Pauling, Bodhi-förlaget, 2000.

9 Den här jatakan nämns bl.a. i Milindapanha, Kung Milindas frågor.

10 Se Bhadda-Sala-jataka nr. 465, vol. 4, för en fylligare bakgrund, som finns här: tinyurl.com/bhaddasala-jataka-465.

11 De tio fulländningarna, paramierna (sing. pali: parami och sanskrit: paramita), syftar på de tio egenskaper eller övningar som en bodhisattva tränar sig i på vägen mot uppvaknande. De består av: generositet (dana); etik/etisk träning (sila); lämnande av världen (nekkhama) eller att överge sådant som hämmar eller skadar ens strävan mot uppvaknande (ett svåröversatt ord, renunciation på engelska); visdom (pañña); ansträngning/strävan (viriya, bokstavligen ’energi’); tålamod/fördragsamhet (khanti); sanningsenlighet (sacca); beslutsamhet (adhitthana); kärleksfull vänlighet (metta) och jämnmod (upekkha). Det finns också en lista på tio paramitaer i mahayana-traditionen, som skiljer sig lite i relation dessa. De tio paramierna behandlas utförligt i A Treatise on the Paramis, Acariya Dhammapala, översättning av Bhikkhu Bodhi, Buddhist Publication Society, The Wheel Publication No. 409/411, 1996. En pdf-fil kan laddas ner här: tinyurl.com/rq3e77q; för mahayanas perspektiv, se Buddhas lära – en väg till frihet, Bodhi-förlaget 2014, kapitel 13: Bodhisattvaidealets kosmiska betydelse.

12 Parasollet som skyddar bäraren mot solens starka strålar har i alla tider och i alla kulturer varit en statussymbol. Som en av åtta buddhistiska symboler (sitatapatra) står parasollet för ”kunglighet” och beskydd från skadligt inflytande och sjukdomar. Parasollet som bars över kungen var vitt och bars av en särskild parasollbärare, en chattradhara. Källa: Wikipedia.

13 Mahimsaka har identifierats som Malayagiri vid Malabar-kusten i delstaten Kerala. Källa: tinyurl.com/Mahimsaka.

14 Kushagräs är ett vanligt förekommande gräs i Indien, ca. 60 cm, högt med lång, böjlig och spetsig vippa. Kusha-gräset anses av hinduer och buddhister vara heligt och används därför i olika ritualer samt inom traditionell medicin. Kushagräset kommer även till praktiskt bruk i form av kvastar, mattor och kuddar. Enligt legenden satt Siddhartha Gautama på en kudde av kushagräs när han mediterade under bodhiträdet och nådde upplysning. Källa: Chinese Buddhist Encyclopedia
tinyurl.com/kusha-grass och Wikipedia. 

15 När begreppet ”allvetande” dyker upp i buddhistiska texter ska ordet tolkas poetiskt: det som är viktigt att veta. På så vis står det för visdom, som ibland beskrivs som ”att se saker som de verkligen är”, eller en ”insikt i tingens sanna natur”. Visdom innebär också att man blir befriad från vanföreställningar och begär. En förutsättning för att utveckla visdom är ett stillat och renat sinne, som man odlar genom meditation. Framgång i meditation är beroende av ett rent och gott hjärta, som man får genom den etiska träningen. Källa: Sangharakshita, Buddhas lära …, kapitel 12.

16 Berget Kailash, 6 638 m.ö.h. är beläget i regionen Ngari, ett mycket svårtillgängligt område i västra Tibet. I över tusen år har anhängare av fyra trossystem, hinduism, buddhism, jainism och den ursprungliga tibetanska religionen bonpo, betraktat berget Kailash som heligt. Ibland identifieras Kailash med det mytiska berget Meru, se nästa not. Att tillryggalägga den 52 km långa och erkänt svåra vandringsleden runt berget är för många troende den ultimata kulthandlingen. Trots formella hinder och praktiska svårigheter vallfärdar pilgrimer än i dag till Kailash för att med kropp och själ betyga sin vördnad för denna snövita klipp-pyramid där det gudomliga sägs möta det timliga. Källa: Moran, Kerry. Kailas: On Pilgrimage to the Sacred Mountain of Tibet. London: Thames and Hudson 1989, s. 9.

17 Berget Meru är enligt hinduisk och buddhistisk mytologi ett berg som är gudarnas boning och världens medelpunkt. För en ingående beskrivning av berget Meru och dess betydelse, se Sangharakshita, Att omvandla sig själv, att omvandla världen: teman ur Det gyllene ljusets sutra, Bodhi-förlaget 2018, s. 142 – 154.

18 Vedabbha (pali, vaidarbha på sanskrit) betyder bokstavligt den som härstammar från Vedabbha-landet. Så kallades fordom trakterna söder om Vindhya-bergen, i den nutida delstaten Madhya Pradesh. Ortens namn är i dag Berar. Se: Hämeen-Anttila, Kun Buddha …, s. 121.

19 Det finns en parallell till denna historia i fabeln om gåsen som värpte guldägg, av bl.a. Aisopos.

20 ”Den tålmodiga buffeln” följer handlingen i Aryashuras Jatakamala nr. 33. Mahisa-jataka nr. 278, i E. B. Cowells pali-version är mycket likartad men skiljer sig något i slutet där den elaka apans hårda men rättvisa straff förtydligas: ”Ett par dagar efter att bodhisattvan gett sig av kom det annan buffel, en elak best, och ställde sig på samma plats under trädet. Den oförskämda apan trodde det var den gamla, hoppade upp på dess rygg och gjorde som förut. Buffeln skakade på sig så att apan föll till marken, körde ett horn genom hjärtat på den och trampade på den tills den blivit slarvsylta.” 

21 Mynan tillhör starsläktet (Sturnidae) Här syftas troligtvis på den vanliga beostaren (Gracula religiosa). ”… en blank kolsvart starfågel med gul näbb och ben som häckar i skogar på Himalayas randberg där de lever i par eller i högljudda flockar. Den slår sig gärna ner på kala grenar i toppen av döda träd för att där utbrista i gälla, skarpa och knarrande skrik. Beostaren är en skicklig härmare, den lär sig lätt att prata och är därför uppskattad som burfågel.” Källa: Ali, Salim. The Book of Indian Birds, Oxford University Press, Bombay Natural History Society 1979, s. 88; och Wikipedia. 

22 Förklaring av parasollet ges i not 12.

23 Se not 1.

24 Om Moggallana kan du läsa i not 43. Uppalavanna-sutta finns i Samyutta-nikaya 5.5. Fler sådana historier kan du läsa i Therigatha, t.ex. här: suttacentral.net/thig eller här tinyurl.com/y8grlc2a. För hela texten i suttan se: viryabodhi.se/uppalavanna-sutta.

25 Magadha är namnet på ett rike som Buddha vistades i en stor del av sitt liv. Magadhariket fanns under åren 600 – 322 f.v.t. Det var beläget vid Ganges stränder, öster om Benares (Varanasi) i dagens Bihar. Magadhas huvudstad hette Rajagaha (sanskrit: Rajagriha). Efter Buddhas bortgång (parinirvana) ägde det första buddhistiska konsiliet rum i Rajagaha. Källa: en.wikipedia.org/wiki/Magadha.

26 I boken Buddhistisk meditation – en praktisk vägledning, Paramananda, Bodhi-förlaget, senaste utgåvan 2020. För guidade meditationer kan du gå hit: www.freebuddhistaudio.com/audio/details?num=LOC2448 eller viryabodhi.se/meditation/guidade-meditationer.

27 Jambuka är en nedsättande benämning för sjakal på sanskrit, en som stjäl sin mat. Yama är dödsguden såväl inom hinduism som buddhism, men inom buddhismen har Yama också andra funktioner. Yama möter de nyss avlidna och håller upp en spegel för dem. Den fyrögda Caturaksha är en av Yamas hundar i den hinduiska skriften Rigveda. Eftersom hunden är förknippad med döden väcker den rädsla och skräck hos sjakalen. Källa: Wikipedia.

28 Den här förhistorien återges i Takkariya-jataka nr. 481, vol. 4.

29 Purabheda-sutta, Sutta-nipata, 848–861. För en svensk översättning se: viryabodhi.se/purabheda-sutta-2.

30 Indra är en av de högsta gudarna i indisk mytologi. Hans vapen är vajra (pali, vajira), ett slags åskvigg, eftersom man inom vedisk mytologi ofta refererar till väderfenomen som regn och åska. Indra motsvaras av den fornnordiska guden Tor och antikens Zeus. (Indra kallas ibland Shakra, vilket betyder ’kraftfull’.) Källa: Wikipedia och Hämeen-Anttila, Kun Buddha …, s. 117 och s. 123.

31 Omständigheterna bakom förhistorien till den här jatakan återges i Kunala-jataka nr. 536, vol. 5 och löper över många sidor, alltför detaljerade för att i korthet återges här. Det är välkänt att gräl och dispyter alltför lätt kan uppstå i familjer, kanske särskilt i samband med viktiga och avgörande händelser i en familjs historia, t.ex. när en förälder eller närstående dör.

32 Det svarta lejonet vill hämnas på ett ”Phandana-träd”. Phandana är ett paliord med betydelsen ”något som darrar eller skälver” vilket för tanken till ett träd med dessa egenskaper. Enligt H. T. Francis eller R. A. Neill som ansvarar för den engelska översättningen av jataka 475, tillhör Phandana-trädet familjen Papilionaceae. Närmare bestämt Butea frondosa som enligt H. Santapaus Common Trees, National Book Trust, India 1966, är ett knotigt träd som blommar på bar kvist med praktfullt röda blommor och därför även fått namnet ”Flame of the Forest”.

Växter och träd namnges inte av en slump i jataka-berättelserna. De hade alltid en funktion, rituell som kushagräset eller praktisk som Phandana-trädet. Det är knappast trovärdigt att det svarta lejonet sökt skugga under en Butea frondosa, snarare har vi att göra med ett ”skälvande träd” som i folkmun kallades Phandana.

33 Se not 26.

34 I den buddhistiska mytologin klassas asuror som halvgudar eller titaner. De befinner sig näst högst i Livets hjul, en viktig buddhistisk bild av den villkorliga tillvaron som innehåller sex existensplan: djurens, de hungriga spökenas, helvetesvarelsernas, människornas, titanernas (asurornas) och gudarnas (devornas). Asurornas värld befinner sig intill gudarnas, högst upp i hjulet, och de befinner sig i ständig kamp med varandra, men gudarna har alltid ett övertag och asurorna kommer alltid till korta. Man kan se asurorna som eviga ”wannabes” som trots ständiga försök aldrig når gudarnas större och varaktigare lycka. Detta illustreras av ett gigantiskt fruktträd som växer på gränsen mellan asurornas och gudarnas värld. Frukten på detta träd representerar frukten av goda gärningar, som gudarna fritt njuter av. De avundsjuka asurorna har inte planterat tillräckligt goda gärningar men vill ändå få tillgång till frukterna. De strider därför med gudarna och försöker rentav hugga ner trädet, för att på så sätt sno åt sig en del frukter, men skulle då samtidigt förstöra själva trädet.

”Asurorna är djärva, krigiska varelser och ibland jämförs de med jättarna i grekisk mytologi, och de kämpar ständigt mot gudarna i De trettiotres (gudarnas) himmel. De manliga asurorna är gräsligt fula men de kvinnliga är mycket vackra.” (citat från: Sangharakshita, Att omvandla sig själv – att omvandla världen: teman ur Det gyllene ljusets sutra, Bodhi-förlaget 2018, s. 149.

35 Med ”läran” menas Dharma eller Dhamma, vilket är Buddhas lära. Den vanligaste beskrivningen av Dharma är förstås de fyra ädla sanningarna och den ädla åttafaldiga vägen, men den enklaste av alla beskrivningar är den trefaldiga vägen: etik, meditation, visdom – ibland med dana (generositet) innan etik.

De fyra ädla sanningarna är: lidande eller (bättre) otillfredsställelse (pali, dukkha, sanskrit duhkha), lidandets ursprung (samudaya), lidandets upphörande (nirodha) samt vägen (magga) som leder till lidandets upphörande. Vägen består av den ädla åttafaldiga vägen (ariya atthangika magga, pali), vilken ger en heltäckande bild av den buddhistiska praktiken. De åtta delarna eller lemmarna är: rätt vision, rätt känsla, rätt tal, rätt handling, rätt försörjning, rätt strävan (ansträngning), rätt medvetenhet och rätt samadhi (absorption). Man kan dela in de åtta delarna i tre övergripande områden som sammanfaller med den trefaldiga vägen som nämndes ovan. Se: Buddhas ädla åttafaldiga vägen – vision och omvandling, Sangharakshita, Bodhi-förlaget 2013, samt Buddhas lära …, Sangharakshita.

36 Kashi är ett uråldrigt namn på staden Benares, dagens Varanasi och syftar såväl på staden som det omgivande distriktet. I dag kallas delstaten Uttar Pradesh. Varanasi sägs vara den äldsta fortfarande bebodda staden i Indien och har genom sitt läge vid floden Ganges blivit en pilgrimsort och den plats där de avlidna bränns till aska som därefter strös i den heliga floden. Jataka-berättelserna är förlagda till ett mytiskt förgånget, men landet Kashi kan mycket väl ha existerat under Buddhas levnadstid. Källa: Hämeen-Anttila, Kun Buddha syntyi hanhen hahmoon…, s. 115, samt Wikipedia.

37 Ghee är skirat smör som används i indisk och pakistansk matlagning.

38 Vayu är vindarnas gud i hinduisk mytologi. Vinden är förknippad med luft och med andningen, som ger liv. Inom buddhismen är han en av väderstreckens tolv väktare, i nordväst. Vayu har många söner som likt trollkarlen i denna jataka besitter övermänskliga krafter. Källa: Wikipedia.

39 Bodhiträdet eller tempelfikusen (Ficus religiosa) sägs vara det träd i Bodhgaya som Buddha Shakyamuni satt under när han blev upplyst. Enligt legenden skall nunnan Sanghamita, dotter till kung Ashoka (304 – 232 f.v.t.) ha fört en stickling av detta träd till Sri Lanka där en ättling till detta samma träd fortfarande växer i Anuradhapura. Den tempelfikus som finns att se i regnskogsavdelningen av det tropiska växthuset i Uppsala sägs genetiskt vara samma individ som ovan nämnda träd. Källa: Uppsala universitet, Tropiska växthuset, 2019; en.wikipedia.org/wiki/Bodhi_Tree.

40 Kalinga var namnet på ett område beläget vid den Bengaliska viken, i de kustnära delarna av de nutida delstaterna Andhra Pradesh och Orissa. Staden Dantapura nämns som huvudstad i Kalinga under dessa äldre tider. Landet existerade redan under Mauryadynastin då kung Ashoka inkorporerade nästan hela subkontinenten i sitt sedermera buddhistiskt inspirerade kungadöme. Den minnestext som ristades in i en klippvägg efter erövringen av Kalinga anses vara en av Ashokas inskriptioner. I texten beklagar Ashoka krigets fasor och ger uttryck för sin buddhistiskt inspirerade etik, som kom att prägla resten av hans liv och regentskap. Källa: Keay, John, India: A History, HarperCollins 2000, s. 91 – 92; samt Wikipedia.

41 Världshärskaren eller den universella kungen (som han också kallas) segrar genom fred och regerar sedan i enlighet med Dharma (Buddhas lära), i enlighet med etiska principer och godhet. När han regerar manifesterar sig sju mirakulösa skatter, varav ett stort roterande hjul (Chakraratnaya) på himlen. Kungen och hans armé kan resa vart som helst med detta hjul, och han reser runt och undervisar andra kungar att regera fredligt. Han kallas på sanskrit Cakravarti (pali, Cakkavatti) vilket betyder ”den hjuldrivande härskaren” då det hjul han sätter i rörelse är lagens eller lärans hjul (dharmachakra), som syftar på Buddhas lära. Källa: Wikipedia.

42 Det hinduiska kastsystemet har fyra huvudkaster: brahminer (prästkasten), kshatriya (krigar- eller härskarkasten), vaishya (handelsmännen), shudra (tjänarkasten), men också väldigt många underkategorier. Det finns även de som står utanför eller rentav under kastsystemet, de så kallat ”kastlösa” eller daliter som de kallas nuförtiden, dit många stamfolk också räknas. Buddha föddes själv in i krigarkasten, men motsatte sig kastsystemet redan för 2500 år sedan och kritiserade det både direkt och indirekt. Även om diskriminering utifrån kastsystemet förbjöds i lag 1950 lever diskrimineringen i hög grad vidare idag, framför allt på landsbygden i Indien. För en relativt nutida rapport om kastdiskriminering hänvisas till denna rapport från Human Rights Watch: www.hrw.org/reports/2001/globalcaste.

43 Vid Siddharthas födelse lät hans far, kung Suddhodana, ställa hans horoskop. Braminerna undersökte barnets yttre noggrant och redovisade att barnets kropp bar på de trettiotvå kännetecknen för en stor människa (sanskrit, mahapurusha lakshana). De som bär på dessa kännetecken har två öden: som lekmän kommer de att bli mäktiga härskare, en Cakravarti, men om de väljer det religiösa blir de en Buddha. Här är några av dessa tecken: hjul med tusen ekrar i fotsulorna, långa smidiga fingrar, gyllene hud, djup och fyllig röst, djupa blå ögon, en vit hårslinga mellan ögonbrynen som utstrålar ljus, upphöjningen på hjässan m.fl. Källa: Krishnan, Yuvraj. The Buddha Image: Its Origin and Development, 2009, och Wikipedia: tinyurl.com/Buddha-characteristics.

44 Vi befinner oss här i en mytisk historia men andliga krafter – och ibland vad vi skulle kalla övermänskliga förmågor – är inte ovanligt inom buddhismen, särskilt för de som har en mycket intensiv meditationspraktik. Fast det är inte alla förunnat att få tillgång till sådana krafter. Buddhas två främsta lärjungar och tillika bästa vänner var Shariputra (Sariputta) och Maudgalyayana (Moggallana), och medan den första utmärkte sig för sin klarhet och visdom, var den senare känd för sina visionära och andliga förmågor.

Annars brukar Buddha betona att det största miraklet är att vara medveten och att praktisera Dharma. Det finns en lista med fem andliga förmågor (pali, pañcendriyani) som alla buddhister anmodas odla och balansera: tillit, energi, medvetenhet, koncentration och visdom. När de fem odlats till en hög grad kallas de för de fem andliga krafterna (pali, pancabalani). Källa: A Survey of Buddhism, Sangharakshita kapitel 3:2: ”The Five Spiritual Faculties”, Complete Works, volume 1, Windhorse Publications, 2018, och Wikipedia.

45 En världshärskare (Cakravartin) har i sin ägo sju symboliska emblem, som är förknippade med sju olika egenskaper:

det dyrbara hjulet syftar på Dharma, Buddhas lära, samt riket över vilket Cakravartins härskar;
den önskeuppfyllande juvelen skänker honom lycka, materiell rikedom och välgång;
den dyrbara drottningen står för aktiv visdomskraft och goda initiativ för alla levande varelsers väl, den kompletterande feminina polen utan vilken Cakravartin inte kan fungera;
– den dyrbara rådgivaren eller ministern förkroppsligar Cakravartins förmåga att förverkliga sina tankar och önskningar utan hinder och dröjsmål;
– den dyrbara elefanten – elefanten är det mäktigaste djuret och symboliserar Cakravartins makt och styrka, kombinerat med vänlighet, klokskap och självkontroll;
den dyrbara hästen står för rörlighet, snabbhet och flit, och är samtidigt hans personliga häst;
– den dyrbara generalen garanterar beskydd mot yttre och inre fiender i form av okunnighet.

Robert Beer, The Handbook of Tibetan Buddhist Symbols, Serindia Publications 2003, s. 36 – 41; Loden Sherab Dagyab Rinpoche, Buddhist Symbols in Tibetan Culture, s. 65 – 79, Wisdom Publications 1995.

46 Under seklernas lopp har staden Benares bytt namn många gånger. Den har kallats Surundhana och Sudassana, Brahmavaddhana, Pupphavati och även Ramma.

47 Den trefaldiga tillvaron syftar på buddhismens syn på livet och världen. Den är indelad i tre olika nivåer eller plan (loka): den sinnliga världens plan (kamaloka), den förfinade världens plan (rupaloka) och den ytterst förfinade världens plan (eller ”den formlösa världens plan”, arupaloka). Den sinnliga världens plan är den vanliga världen vi för det mesta lever i, medan de andra är världen sådan vi känner och upplever den när vi befinner oss i högre medvetandetillstånd, som vi kan uppnå genom meditation eller när vi njuter av musik eller konst och tycks upplyfta till andra plan, fulla av mening och skönhet. I arupaloka befinner man sig i ytterst förfinade medvetandetillstånd, där den yttre världen tonat bort.


Ordförklaringar

Bodhisattva (bodhisatta på pali) är ett ord som betyder lite olika i tidig och senare buddhism (d.v.s. i mahayana och vajrayana). Bodhi betyder bokstavligen ’upplysning’ eller ’uppvaknande’ och sattva eller satta betyder ’varelse’. En bodhisattva är alltså en varelse som är inställd eller inriktad på upplysningen. I tidig buddhism används bodhisatta endast om den blivande Buddhan, Siddhartha Gautama (Siddhattha Gotama på pali), i synnerhet på hans liv och träning innan han blev upplyst. Det är i denna betydelse som ordet används i jataka-berättelserna. I senare mahayanabuddhism kom bodhisattva att bli en benämning på den som strävade efter upplysning för alla varelsers skull – vilket tycks ha varit själva andan i Buddhas eget liv och i hans tidigare liv.

I mahayanatraditionen är en bodhisattva en person som strävar mot upplysningen, med det viktiga tillägget ”för alla varelsers skull” – genom att bl.a. öva sig i de tio fulländningarna (paramitaerna – se not 11).

Buddha Det finns en mängd olika benämningar på den historiska Buddhan. Innan han blev upplyst kallades han Siddhartha Gautama (sanskrit), Siddhattha Gotama (pali), eller bara Siddhartha/Siddhattha, eller bodhisattvan/bodhisattan. När han väl blivit upplyst kallades han oftast Buddha (”den uppvaknade” eller ”upplyste”), men även Gautama Buddha (Gautama var hans familjenamn) eller Shakyamuni Buddha (den vise, muni, från shakya-ätten). I texterna används ett flertal olika epitet eller titlar. Här är några av de vanligaste och deras betydelser:

Buddha – ”den uppvaknade”, ”den upplyste”;
Bhagava – ”den upphöjde” eller ”den välsignade”;
Abhisambuddha – den helt och fullkomligt upplyste;
Jina – segraren, d.v.s. den som besegrat begär, hat och okunnighet;
Sattha – läraren;
Dasabala – den med tio styrkor (bala); och slutligen:
Tathagata – ”den sålunda gångna” (eller ”den sålunda komna” som en del menar).

Läsa mer: Shaw, Sarah, The Jatakas: Birth Stories of Bodhisatta, Penguin Classics 2007.

Hinayana och mahayana En vanlig historisk indelning av buddhismen talar om hinayana och mahayana (och sedan även om vajrayana eller mantrayana). I den tidiga buddhismen tycks det ha utvecklats en betoning på den enskilda individens strävan mot och uppnående av upplysning.

En del buddhister saknade Buddhas altruistiska sida, hans medkänsla och omsorg om alla han mötte och undervisade. De ville därför betona denna sida och resultatet var uppkomsten av bodhisattva-idealet, där strävan mot upplysning ”för alla varelsers skull” lyftes fram mycket tydligare. Dessa buddhister kallade den tidiga, snävare inställningen för hinayana (den lilla vagnen, en lite nedsättande term), medan de kallade sin egen tradition för mahayana (den stora vagnen). Det här är en grovt förenklad bild som ändock lever kvar i böcker och nutida diskurs.

Läsa mer: Sangharakshita, Dramat om den kosmiska upplysningen, Bodhi-förlaget 2019, s. 20 – 22; Paul Williams, Mahayana Buddhism, Its Doctrinal Foundations, Routledge 2008, andra uppl.)

Den här hemsidan använder cookies, som underlättar ditt användande. Genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.