I denna relativt tunna bok går Sangharakshita direkt till ämnets kärna: målet med Satipatthana-sutta – som är Buddhas främsta undervisning om medvetenhet – är omvandling. Denna omvandling involverar hela vår psyko-fysiska varelse och kulminerar i visdom. Sangharakshitas ord är en mäktig mix av intellektuell klarhet, ett avtäckande av den karta över sinnet som suttan avslöjar och en direkt instruktion i hur vi kan arbeta med det villkorliga sinnet genom att bli medvetna om hela vår upplevelse. Han använder effektivt bilder och metaforer – alla våra starka tendenser och vanor liknas vid Titanic som plöjer framåt. Och han insisterar på att insikt (som kan uppstå när man ägnar sig åt något så banalt som att skala potatis) inte bara går att uppnå utan är ofrånkomlig om man fortlöpande praktiserar medvetenhet. Det här är en bok som jag hämtar inspiration från och regelbundet använder i min egen praktik och undervisning.
Vajradevi, Uncontrived Mindfulness: Ending Suffering through Attention, Curiosity and Wisdom.
Sangharakshitas kommentar i den här boken är ett viktigt bidrag till den rika traditionen av satipatthana-kommentarer. Han hade en enastående förmåga att översätta och relatera till hela den buddhistiska traditionen.
Sangharakshita lyfter fram hur vi kan använda medvetenhet och reflektion över de fyra grundvalarna och vakna upp inför den oerhörda potential vi har som människor, hur vi kan röra oss mot frihet så att vi kan bli en kraft för det goda i världen och vara till gagn för andra och oss själva. I boken ger Sangharakshita en djup vägledning till hur vi kan använda läran i meditationen och i vardagslivet. Hans ingång är inte som meditationsexpert, utan snarare som en välutvecklad och balanserad människa som vet hur viktigt det är att ta med hela ens varelse på vägen – med all dess komplexitet och oreda. Boken ger oss en skarp inblick i Sangharakshitas liv och hans idéer om livet i allmänhet och är väl värd att läsas bara för den sakens skull.
Sangharakshitas översättning av det centrala begreppet sati-sampajañña är en av de bästa jag stött på: ”Man skulle kunna säga att det handlar om att leva sitt liv utan att någonsin glömma sitt högre syfte.” Det här pekar mot det som kanske är Sangharakshitas specifika bidrag till satipatthana-traditionen: hans förståelse att medvetenhet inbegriper både en aktiv och en receptiv sida. Vi uppmanas att vara medvetna om vår nuvarande upplevelse med en vis, receptiv uppmärksamhet, men vi får också rådet att använda vår intelligens och visa förståelse för hur vi ska svara på vår upplevelse. Vi uppmanas också att alltid söka upp stödjande villkor som hjälper oss att odla hälsosamma sinnestillstånd, inte ohälsosamma.
Ett tema som löper genom hela Satipatthana-suttan är att man ska använda medvetenhet i varje ögonblick för att kontinuerligt välja expansiva tillstånd i stället för snäva, begränsade tillstånd. Om vi gör detta till en praktik kommer vi att alltmer bli en person vars upplevelse är färgad av öppenhet och frigörelse, snarare än motstånd, och livet blir efterhand allt rikare … Vi får också en allt djupare förståelse för hur djupt sammanlänkade vi är med allt levande, medan vi odlar en djupare kärlek och uppskattning för andra – något annat som Sangharakshita betonar i sitt utforskande av suttan.
Vidyamala Burch, erkänd för sitt hängivna arbete med att föra ut mindfulness till dem som lever med smärta och svårigheter i livet och författare till flera böcker, varav Mindfulness, en väg att hantera smärta finns på svenska.
Det var under min egen ordinationsretreat hösten 1982 som Sangharakshita höll seminariet som ligger till grund för den här boken. Jag tillhörde visserligen de som studerade Diamantsutran och inte Satipatthana-sutta, men jag var med på de gemensamma frågestunderna med Sangharakshita och tog del av seminariematerialet även från den andra gruppen. Jag var 25 år och mina kunskaper om Dharma och erfarenheter av livet var ännu färska. Den tre månader långa ordinationsretreaten och Sangharakshitas undervisning kom i grunden att prägla min förståelse av Dharma och livet på ett sätt som jag är oerhört tacksam för idag.
Sangharakshita var en pionjär, en av få buddhistiska lärare som vid den här tidpunkten kunde presentera Dharma och mindfulness på ett sätt som kändes autentiskt och relevant för moderna västerlänningar. Samtidigt kunde han genom sina djupa kunskaper om hela den buddhistiska traditionen visa hur mindfulness är en integrerad del av Dharma.
Sangharakshita var på en gång traditionalist och förnyare. Det gör att hans undervisning fortfarande har något unikt att tillföra i den rika flora av litteratur om mindfulness som finns att tillgå idag. Han klargör till exempel att sati – som på svenska brukar översättas som medvetenhet – inte ska ses uteslutande som en medvetenhet om nuet, utan också som en medvetenhet om det förflutna och framtiden.
Han demonstrerar hur ordet sati också betyder ”minne” eller ”hågkomst” och hur begreppet sati är nära förknippat med ett annat buddhistiskt begrepp, sampajanna, som kan översättas som ”medvetenhet om syfte”. Sati innebär därför inte bara en medvetenhet om nuet utan också en medvetenhet och klar förståelse om var vi kommer ifrån och vart vi är på väg i livet. På så vis inkluderar vår medvetenhet en tydlig etisk dimension. Vi lär av tidigare misstag och kan bryta negativa vanor och begränsande handlingsmönster så att vi blir friare och lyckligare individer.
Sangharakshita visar hur medvetenhet utgör en komplett väg, hur medvetenhet om andningen, om kroppen, om känslor, om sinnet och olika sinnestillstånd, frigör oss från alla bojor och leder till fullt uppvaknande.
Dhirananda (Kenneth Nolkrantz) arbetade som läkare hela sitt yrkesliv och har praktiserat buddhismen i över 40 år. Han var en av grundarna till Stockholms Buddhistcenter och är dessutom författare till en kommande bok om ”Lojong, träning i visdom och medkänsla”.